Mina tankar, funderingar och vardag..........

Betty Berg

Den "vandrande Mamsell Betty, Friherrarinnan" kallade nog många henne för, hon var väl ingen riktig "lufferska", bara en mycket säregen vandrerska i våra östsmåländska bygder.

Betty föddes en höstdag i Rumskulla socken i Kalmar län 1841. Hennes föräldrar anade då aldrig hur mycket lidande  deras vackra lilla dotter skulle få genomgå under sin levnad. Familjen bestod av fyra barn och föräldrarna. Hon växte upp och blev en mycket vacker och stilig kvinna, och hon var livligt eftertraktad och beundrad av allt manfolk. Hon blev också omtyckt för sitt vänliga sätt och sin stora charm. När hon var 18 år skickades hon av sina föräldrar till en flickpension i Karlskrona, där hon fick en god bildning och sällskapstalang, samt fick lära sig finsömnad, knyppling, broderier m.m. Hon hade heller inte några svårigheter att få anställning hos "bättre familjer sedan. Men tyvärr så dog hennes mor tidigt och efter hennes död så fick Betty vara husmor i föräldrahemmet. År 1863 flyttade Betty med sin far som var hyttmästare från Rejmyre tillsammans med Frans Emil Björkman ned till Skoga nybyggda glasbruk intill Alsterån i Kråksmåla socken. Där startade de upp glasbruket, men tyvärr så avled även hennes far efter bara ett och ett halvt år och endast ett par dagars sjukdom, och Betty blev lämnad helt ensam. Hon fick senare anställning hos en lågadels-släkt i Mjöshult,en by inte långt ifrån Tämshult. Där fick hon börja  jobba som lillpiga, men tyvärr så kom det att leda till en katasrof i hennes liv och det förändrades för alltid. Det gick för Betty som det gått för så många fattiga flickor med tjänst i familjer av högre stånd, hon blev med barn. Det var den unge friherren Klas som var far till barnet, det hade varit ett trevligt tidsfördriv för honom bara, men för Betty var detta en stor lycka för hon hade blivit mycket förälskad i sin Friherre Klas. Han hustru var svårt sjuk, lam och sängliggandes och han lovade Betty löften om framtiden som hon trodde på. Men Han blev Väldigt arg när hon berättade om sitt barn hon väntade med honom och hon fick avsked meddetsamma på grått papper och blev brutalt utkörd från huset. Här slutade hennes lyckliga, sorglösa ungdomsår och rann ut i sanden.

Betty fick återvända själv och gravid till Skoga glasbruk och fick bo i ett rum och kök där. Klas förnekade faderskapet bestämt och Betty hade tagit stor själslig skada av att hon var sviken, övergiven av sin stora kärlek och väntade ett "oäkta barn". Betty födde en liten söt flicka, som hon gav namnet Klasina efter fadern Klas. Men han fortsatte att förneka faderskapet och svor sig fri i rätten. Flickan kom efter några år till en fosterfamilj i trakten, och hon växte upp och blev lika vacker och älsklig som sin mor.

Men Betty hade tagit mycket skada av allt och blev lite "underlig". Hon bodde kvar på Skoga till 1903, då revs bruksbyggnaderna där hon hade haft sitt hem. I sin själssvaghet trodde hon sig vara rättmätig maka till friherren och väntade att han skulle komma och hämta henne. Gång på gång så smyckade hon sitt rum med blommor för att ta emot sin väntande make, men han kom Aldrig till henne. Friherren Klas reste till Tyskland, men kom tillbaka efter några år med en ny tysk fru.

När glasbruksbyggnaderna revs så blev Betty hemlös och hon började sin vandring längs vägarna, nu var hon endast hänvisad till barmhärtiga människors välvilja. Några av hennes käraste ägodelar bar hon med sig i ett knyte på sin vandring till vänner och bekanta, men även till kända och okända människor.

Betty fick veta att Klas hade kommit tillbaka till Mjöshult igen från Tyskland, hon var fortfarande mycket förälskad i honom. Hon smög sig en gång osedd fram till gården då hon fick se sin "rival" i ett fönster. Kvinnan i huset fick syn på Betty som smög utanför och ropade högt åt henne;

- Förbannad vare du och måtte allt ont i världen vederfaras dig!

Hon kom främst att vandra i  Kalmar län, såsom Fagerhult, men besökte även de övriga smålandslänen, Älghult och de södra delarna av Åseda. För det mesta blev hon väl mottagen och bemött med medlidande. Ofta stannade hon flera veckor på en och samma plats och egentligen tiggde hon inte. Hon blev erbjuden mat och sängplats, och som ersättning utförde hon vackra broderier, knyppling och finsömnad.

Tyst och stilla, med beslöjad och frånvarande blick vandrade hon på vägarna under flera år. Hon ofredade ingen och ville själv vara i fred och ensam med sina tankar och drömmar.

Trots att Betty berövats all jordisk lycka och förlorat allt, så fanns det en viss stolthet hos henne och hon höll styvt på rang och klasskillnad. Själv räknade hon sig till den samhällsklass som särskilt på den tiden ansågs som "finare". Hon besökte heller inte vilka hem som helst. Alltid presenterade hon sig som friherrinna, och så ville hon också bli kallad. Men hon kände att hon hade en livsuppgift till. När hon träffade unga och ogifta kunde hon uppträda som äktenskapsförmedlare. Nog var detta en svår och grannlaga uppgift, men hon trodde sig ha förmedlat många lyckliga äktenskap. För dessa tjänster så avfodrade hon brudgummen en liten  ersättning, gärna en vacker sjal eller annan persedel. 

Under åren som gick så hann hennes dotter att växa upp, och även hon var mycket vacker. Hon gifte sig i 20-års åldern och födde ett tvillingpar, men tyvärr så avled hon i barnsäng i samband med det. Så Betty fick ännu en sorg att bära på när hon nåddes av att hennes vackra lilla dotter hade avlidit.

En person, bosatt vid Björkshults nu nedlagda glasbruk, minns henne väl från sin tid som skolpojke i mitten av 1910 - talet. Betty gick då ofta till glasbruket, troligen därför att hennes barndomshem efter Skoga glasbruks nedläggande flyttats till Björkshult, där bostadskasernen senare brann ner. Men medan den ännu fanns kvar, gick hon in på brukets kontor och frågade efter nyckeln till sitt hem. Hon hade också för vana att gå till en telefonstolpe "för att telefonera". En snöig vinterdag hade en pojke mött henne på vägen, klädd i sommarkläder, men med grova skor på fötterna och en kraftig yllehalsduk. Pojkens  mor hade sagt till honom att han skulle vara snäll mot Betty om han mötte henne.

- Det är synd om stackars Betty, kalla henne gärna för mamsell eller friherrinna, hade modern bett honom om. Så en dag möttes de två, och Betty hade bett honom att trampa upp en liten väg i snön fram till telefonstolpen, och det gjorde han. Hon vandrade ner till stolpen med högburet huvud, där ställde hon sig och tittade upp emot telefontrådarna och höll en dialog. Kanske hon kunde "tolka" ett stilla sus i trådarna som ett svar. Hon gick sedan nöjd tillbaka till pojken och sade till honom; Du var en snäll liten gosse, hade jag haft en tjugofemöring skulle du ha fått den, men nu har jag tyvärr inga pengar.

De sista åren av sitt liv blev Betty gammal och orkeslös och höll sig mest inom sin hemsocken. Det sägs att det var beklämmande att se den då 80-åriga vandrerskan böjd och grå, stödd på sitt paraply i ena handen och med ett knyte i den andra komma gående, nästan med släpande steg efter vägarna. Många gånger följd av en grupp nyfikna och skrattande barn efter sig. men till slut ingrep myndighetrna och 1924 blev hon omhändertagen och förd till ålderdomshemmet. Detta var säkert en förödmjukelse för henne, men kanske något förmildrande känsla genom att hon var förvissad om att Klas, friherren betalade vården för henne på hemmet.

När Klas fyllde 100 år, så skrev Betty ett brev till honom, för hon väntade fortfarande att han skulle komma tillbaka till henne. På ålderdomshemmet ville hon genom sin "högre" rang gärna bli lite "extra uppassad", och tyckte sig efter hand finna sig till rätta. Senare så bröt hon benet på hemmet och en kort tid efter så tillstötte lunginflammation. En ung läkare besökte henne under hennes sjukdomstid, och hon presenterade sig då som "Friherrinnan Betty". Läkaren bugade sig djupt för henne, och hon sträckte fram sin feberheta hand, medans han tittade lite forskande på Betty. Sedan frågade hon doktorn;  Säg herr doktor, det är väl en "fin sjukdom" jag har. Han svarade henne att det var en Mycket fin sjukdom hon bar på. Då log hon ett ljust leende och sa; Tack doktorn, då är jag Mycket nöjd.............När doktorn var i dörren för att lämna henne så ropade hon efter honom och sa, Friherre Klas Betalar för mig här! Då ska han få betala mitt besök också svarade doktorn henne och gick.

Två dagar senare avled Betty, Friherrinnan. Då kistan med hennes stoft en februari söndag sänktes i graven på Kråksmåla kyrkogård följde många människor henne till den sista vilan och den svarta kistan skymdes av blommor...............

 

Hade Betty äntligen fått ro i sin själ och fått träffa sin lilla flicka igen i himlen, efter ett långt, tungt och sorgefyllt liv?

Jag hoppas verkligen det av hela mitt hjärta, för denna berättelsen ha gripit tag i mig mycket. Jag har funderat många gånger på hur det gick för hennes barnbarn sedan som var ett tvillingpar!

 

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Ulrika | Svar 04.03.2017 11.29

Ja, det är ett mycket tragiskt levnadsöde! Jag blev också mycket berörd av hennes livshistoria. Skulle gärna vilja få kontakt med släktingar till henne.

Lotti Nilsson | Svar 09.02.2017 22.17

En mycket sorglig berättelse. Läste först om Betty Borgs levnadsöde i "Kvinnohistorier" red Isa Edholm. Den grep tag i mig, Läste mer här i din blogg. Tack!

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

15.03 | 09:18

Kul historia om poststationen i Grönskåra! Frans August Grönqvist var min farfars farfar. Vet du om garverihusen finns kvar?

Leif Grönqvist

...
04.03 | 12:17

Hej Anemon! Det glädjer mig att du tycker om min hemsida! Tack

...
04.03 | 12:11

Hej Eva! Så intressant att läsa! Du får gärna kontakta mig på E-mail; gronskara.hembygd@gmail.com. Mvh Ulrika

...
04.03 | 12:01

Tack!! Om du går in på sidan "Min hembygd" och rullar ner till fotona. Börja från första foto och räkna, sedan är det bild 78. Vänster om Runemalms affär.

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS